Tillbaka | Hemsidan | Strömfors Lotta Svärd
STRÖMFORS SKYDDSKÅR
Utdrag ur boken:
SKYDDSKÅRISTER
OCH LOTTOR I SVENSKA NYLAND
Nylands Södra Skyddskårsdistrikt och Nylands
Södra Lotta Svärd-distrikt 1918-1944
Utgiven av Nylands Södra Skyddskårsdistrikt
Redaktion: Armas Appelgren, Beatrice Gripenberg
och Ola Zweygbergk
Helsingfors 1944
Klicka här för avsnittet om Mogenpört
Förrän Strömfors
skyddskårs tillblivelse och 25-åriga verksamhet skildras må nämnas, att
befolkningen i denna bygd från första början med sann hängivenhet arbetat för
det frivilliga försvaret. Man är här van att fullfölja det, som ödet fört med
sig, eller man själv iklätt sig. Därför kunde man förutsätta, att formen för
den frivilliga försvarsverksamheten, vår skyddskår, skulle växa och frodas i
den jordmån, den här fick. Fosterländskheten är ett inrotat begrepp, som alltid
hävdat sig och alltid skall hävda sig, hur nära och hur tungt ett oblitt öde än
rycker. Stoltheten över att inregistrera en framgång är ej
heller så liten, men denna känsla är berättigad, då den bygger på sunda
principer.
Strömfors skyddskårs
årsdag är fastställd till den 6 november. Dagen har ej
valts utan urskillning, utan var det just då, den första och påtagliga
skyddskårstanken kunde inregistreras. Mellan då och i dag ligga
växlingsrika år. Tillblivelsen av ortens skyddskår var, liksom på många andra
platser, ganska famlande och framförallt anspråkslös. Man stod inför ett
problem, som omständigheterna utan varning fört nära in på en och detta problem
var svårt att lösa, då initiativ och ledning snabbt måste mobiliseras från de
breda lagren. Om man bortser från storstrejkens skyddsvakt, som i någon mån var
analog med 1917-års skyddskårsstart, så återstår att fastställa det faktum, att
någonting nytt och vittsyftande var i kommande.
Såsom redan nämnts var
det ett 6 novembermöte, som gav upptakten till den skyddskår, vars berättelse
följer. Platsen var Tessjö. Nämnas bör, att ortens arbetarförening ock inkluderades i kallelsen, vilket klart påvisar avsikten,
att hela nationen, utan skillnad till samhällsklass, ägde rätt till sate och
stämma vid denna viktiga sammankomst, som gällde värn i hembygden mot
barbariska rysshopar, vilka laglöst och godtyckligt hotade frid och rätt. Det
kort därefter utbrytande frihetskriget gjorde avbräck skyddskårens start, ty de
bästa krafterna ryckte ut.
På våren 1918 samlades
man på nytt till möte i Svenskby. Där startades Teutjärven suojeluskunta, som
omfattade hela Strömfors och därtill Elimäki. Namnet härleder sig från ett
träsk som omges av tät bosättning. De första stabsmedlemmarna
blevo Janne Blomqvist, Juho Murto(?), Borgman och Hj. Ståhls. Den
förstnämnda blev ledare och erhöll titeln ordförande
och rayonchef. länge blev Teutjärven suojeluskunta ej
bestående. Redan efter årsskiftet 1919 upplöstes kåren såsom en följd av, att
elimäkiborna bildade Elimäki skyddskår. Strömforsborna samlades omedelbart till
möte i Virby, närmare bestämt den 26 januari och bildade Strömfors skyddskår.
Man skönjer här ivern att ordna skyddskårsarbetet så snabbt som möjligt och
områdesindelningen rättade sig nu efter lämpligare geografiska gränser och
kommunal samhörighet. Den första lokalchefen blev fänrik Thesslund. Såsom
stabsmedlemmar fungerade Janne Blomqvist (vilken ock
under c:a I mån. tid var lokal- och kanslichef), A. Wahlberg och T. Eerola.
Inom kort fick staben följande sammansättning: R. Grahn, J. Blomqvist, A.
Wahlberg och F. W. W. Udd. Då R. Grahn en tid senare efterträdde fänrik
Thesslund såsom lokalchef, fick lokalstaben på årsmötet 1919 en stabilare form,
vad mandattiden vidkommer. Den upptog nu namnen F. W. W. Udd, Hj.
Toivonen, Henrik Kullberg och Carl Smeds - Den sistnämnda blev
kanslichef. Länge var ej Strömfors skyddskår i denna
sammansättning verksam, ty kommunens tvåspråkighet gjorde, att en delning på
språklig grund var den riktigaste. Denna tudelning
skedde hösten 1920 och erhöll kåren då den omformning, som skulle bli
bestående. De norra byarna, som hade finsktalande befolkning, bildade ej egen skyddskår utan anslöto sig dels till Elimäki och
dels till Anjala skyddskårer. Den svenskspråkiga ortsskyddskåren kom sålunda
att omfatta ett område, som i norr hade gränsen. byarna Kungsböle, Finby, Näsby
medräknade och sträckte sig söderut så långt, som kommunen nådde.
Utbildningsspråket kunde sålunda bli ett och detta faktum gagnade självfallet
kårens utveckling. Staben ändrade ej sammansättning.
Vid
lokalstabsmöte den 30.9.33 intogos såsom medlemmar 14 mogenpörtbor. Dessa hade
i Huvudstaben anhållit om medlemsskap i Strömfors skyddskår och erhållit rätt att ansluta sig, fastän Mogenpört ligger
utanför Strömfors skyddskårs område och därtill i annat län. Kårens verksamhetsgräns
blev i denna omfattning bestående.
Den 29 juni 1927 avled
plötsligt lokalchefen R. Grahn och lämnade ett stort tomrum i
skyddskårsverksamheten efter sig. De följande månadernas verksamhet blev
särdeles famlande. Det var, som om man stått rådvill inför framtiden. På möte
utsågs godsägaren H. Svensson till lokalchef och han ledde kåren till
slutet av augusti 1927, då folkskolläraren H. Hagman så som t.f. emottog befattningen. Ordinarie utnämnd blev H. i februari
1928 och har nu i 16 år handhaft posten. Inom
lokalstaben skedde 1929 ändringar såtillvida att C. Smeds bortflyttade från
orten och H. Kullberg avsade sig återval. Vid årsmötet samma år invaldes då
löjtnant K. J. Weckman och serg. A. Wahlberg och staben erhöll
därvid sammansättningen: F. W. W. Udd, Hj. Toivonen, K. J. Weckman och
A. Wahlberg. Med särdeles stort intresse arbetade dessa och stödde
lokalchefens verksamhet. Skyddskårsarbetet fick ny och man kan säga forcerad
start, ty inom kort nådde den sin högsta utveckling.
Denna stab satt i många år
och endast F. W. Udds och senare Hj. Toivonens dödsfall förmådde omändra
densamma. Invalda efter dessa två framstående och uppoffrande
skyddskårsmän blevo serg. Max Udd och fältv.
Gunnar Toivonen. Kriget omändrade staben i viss
mån till följd av inkallelser till fronttjänst. Krigstida
lokalchefer blevo under vinterkriget fältv. G. Toivonen
och under pågående fältv.
L. Schybergson. Ordinarie lokalchefen är nu
emellertid hemförlovad och ledningen handhas av honom
med följande lokalstab: löjtn. K. J. Weckman, fältv.
G. Toivonen, fältv. L.
Schybergson och serg. A. Wahlberg. Samarbetet
mellan lokalchef, stab och kår har ständigt varit det allra bästa och denna
omständighet får stor ära av kårens höga nivå.
Kåren har från sin
tillblivelse bildat krets, den XI i Nylands Södra skyddskårsdistrikt,
tillsammans med Pernå och Lovisa skyddskårer. Dessa kårer ha utgjort
ett triumvirat, som med synnerlig framgång hävdat sig. Samarbetet har varit det
bästa. Efter vinterkriget sammanfördes Strömfors skyddskår till krets med
Lappträsk sk. och lyda dessa två kårer i mob. hänseende nu under Etelä Kymenlaakson suojeluskuntapiiri. I
skolningshänseende underställas dessa kårer dock ännu
Nylands Södra. Det säger sig självt att Strömfors sk.
och ej heller Lappträsk, velat eller kunnat rycka upp de rötter, som växt
fast i Nylands Södra skyddskårsdistrikt.
1942 inträffade inom
Strömfors kommuns gränser en ny omorganisation av skyddskårsväsendet. De norra,
finskspråkiga byarna, som tidigare varit anslutna till Elimäki och Anjala
skyddskårer, bildade en ny kår, som i sina rullor införde den finsktalande
delen av skyddskårsmedlemmarna. Kårens namn blev Ruotsinpyhtään suojeluskunta.
Strömfors skyddskår står självfallet orubbad i sin tidigare form och enstaka
finskspråkiga personer höra ännu till denna. De ville ej
lämna sin gamla och goda kår, sade de, utan ville stå kvar i denna, om de det
finge. Strömfors skyddskår räknar dem med glädje till sitt mediemsskap, ty
aldrig har språket spelat någon som helst roll inom verksamheten och
samförståndet har varit det bästa.
Strömfors-skyddskåristerna
älska sin fana och se i den symbolen för sin
verksamhet. Fanan har i sin tur ej heller fläckats av
sina bärare och många äro de framgångar under fred och i krig, som med osynlig
skrift ristats på den. Den gavs kåren i dess begynnelsestadium av "Vita
kvinnor i Strömfors" och överräcktes 1.6.1919 på den natursköna kyrkbacken
i Strömfors bruk, där nu hjältegraven finnes. Fanan är
ritad av skyddskåristen, artisten Edvin Blomqvist, som med urskillning, pietet
och smak valde ett motiv från Abborfors bro i Kymmene älv, som intill 1809
utgjorde gränsstation mellan Sverige och Ryssland. Hårda strider kämpades där
också 1918, då strömforspojkar vid sidan av andra landsman och tyska
vapenbröder stred en het strid och därmed stoppade upprorsmännens plan att taga steget in i hemsocknen. I hjärtemblemet skönjer man
forsen, bron och solstrålar, som stråla ut från platsen. För att få arbetet
enhetligt utfört, överläto "Vita kvinnor i Strömfors" tillverkningen
åt fru Andersson i Lovisa. Väl vet man, att varje kvinna i vår hembygd med
glädje offrat tid och arbete för att få räkna stygnen i fanan som sina egna,
men av praktiska skäl var det gjorda arrangemanget det bästa.
Strömfors kommun, således
skyddskårens område, räknar i längd c:a 6 mil med långsträckt och spridd
skärgård i söder. Bredden är en obetydlighet av längden. Denna onaturliga
gränsdragning här avsevärt försvårat arbetet. Framför allt har man här ej kunnat utse en plats, som rättvist kunde kallas central
inom kårens område. På den grund har bl.a. skjutbanor byggts för de skilda
plutonernas behov och uppförandet av en centralskjutbana fick anstå till så
sent datum som 1938. Redan dessförinnan hade "trevare" sänts ut för
att spana efter understöd i form av penningar och material till ett så stort
bygge. Banområdet hade säkrats i det att jordbrukaren P. Kantele i Storby
donerade behövlig och lämplig areal. På stabsmöte den 13.8.38 beslöts, att
bygget skulle bli verklighet. Kassaställningen var så svag, att en
lokalstabsmedlem reserverade sig inför beslutet. Kåren hade ingen som helst
kassa, endast några tusen mark skuld. Detta faktum kunde väl avskräcka, men
såsom motvikt hade vi skyddskåristernas stora intresse, ortsbornas bevågenhet
och segrandets glädje. Man kan gott säga, att Strömfors skyddskårs skjutbana
med åtföljande ståtlig paviljong äro "byggda på
trofasthetens och kärlekens grund". Alla drogo strån till stacken och
kåren hade ingen medlem, som ej åtminstone offrade fem
dagsverken. De frivilliga arbetstimmarna stego till 12.030
och det var hårt arbete, som presterades. Bana och bygge växte som svampar ur
jorden under ledning av byggmästaren T. Skog. På hösten 1938 stod man redo för
invigningen.
I III och IV plutonerna finnas därtill banor, som användas vid mindre tävlingar och
vid utbildning.
Inom Strömfors skyddskår
har ständigt den militära utbildningen erhållit en
dominerande plats i programmet. Fastän kassan emellanåt varit katastrofalt
liten och oftast på minussidan, har vid uppgörandet av budgeten anslag till
militärutbildning ständigt avdelats. Fastän idrotten omhuldats, har dock denna
fått träda tillbaka, då omständigheterna så fordrat. Åren efter 1918 upptog den
formella exercisen och manövrer det mesta av det militära programmet och då var
kåren i sin helhet samlad. Senare lades största vikten på de s.k.
kvällsövningarna, vilka sedan utmynnade i gemensamma lägerdagar, manövrer m.m.,
som utgjorde hälsosam repetition. Då Orrengrund division år 1925 bildades och
omfattade skärgårdens skyddskårister (I plutonen), höllos sjöförsvarskurser
varje höst i augusti och ovanligt var det ej, att
dessa två veckor långa utbildningstillfällen samlade 100 % av numerären.
Lägerdagarna höllos vanligen kretsvis eller i ännu större förband och vid
distriktets manövertillfällen satte kåren en ära i att så gott som mangrant
infinna sig. Till följd av den stora deltagarprocenten i
såväl kårens egna, kretsens som distriktets övningstillfällen. erhöll varje man en omfattande och gedigen utbildning. Det
är intressant att följa med kårens marsch uppåt vad duglighet och intresse
vidkommer. Då intressetimmar 1929 infördes, erhöll man
en påtaglig och säker statistik för de enskilda skyddskåristernas verksamhet
och vid årsslutet kårens sammanlagda prestation. Taga
vi året 1930 såsom måttstock finna vi i årsberättelsen antecknat. att
tjänstetimmarna under året utgjorde sammanlagt 3.926
eller i medeltal per aktiv medlem 37,73 timmar. År efter år steg
deltagarprocenten.
Ovan framgår att
huvudvikten lagts på rent militär fostran och att intresset för den skull ej svalnat, utan ha skyddskåristerna flitigt infunnit sig.
År 1938 utgör tjänstetimmarnas medeltal per aktiv skyddskårist 137,61, vilken
tid, omräknad i 8 timmars arbetsdagar, blir 17,2 arbetsdagar. Mera kan man ej begära i frivillig tjänst under ett år och det är med
stolthet vi framvisa denna siffra, då skyttetävlingar, idrott och andra
sammankomster i tävlingssyfte ej gillats såsom tjänstetimmar. Inga slöa hemmasittare funnos. Då kallelsen kom, kom man
säkert, och laga förhinder anmäldes i god tid, också då det gällde en vanlig
kvällsövning. Lägger man därtill det faktum, att en del av skyddskåristerna
hade ända till 2 mil obanad vägg för att nå övningstillfället, så kan
skyddskåristernas prestationer kallas fullödiga.
Skytteskickligheten har år
från år stegrats. En avsevärd bredd har nåtts då varje man i kåren erhållit grundlig utbildning. Tävlingarna ha sedan varit milstolpar, som visat, vad man förmått och sporrat
till nya ansträngningar. Ännu så sent som 1933 låg kåren ohjälpligt sist efter
de övriga östnyländska kårerna vad skjutskickligheten vidkom. men snart lämnade det målmedvetna arbetet synliga och glänsande
resultat. Det var alls ej ovanligt, att kåren
ställde upp med 50-60 skyttar till vanlig kretstävling. År 1937 tog Strömfors
skyddskår den s.k. "Kretspokalen" i skolskjutning till egen och
följande år vandrade "Kretspokalen" i fältskjutning samma väg. Dessa pokaler voro ställda till tävling inom östra Nylands
skyddskårer, omfattande Liljendal-Mörskom, Lappträsk, Lovisa, Pernå och Strömfors.
Är 1939 blev kåren 9:de i skolskjutning inom Sk.org.
och 2 i komb. skol- och fältskjutning inom Nylands Södra
skyddskårsdistrikt. Nu hade kåren ett lag, som kunde räknas i 30-40 och
särdeles jämngoda. Återväxten var också tryggad och kåren hade säkrat sin
ställning som skyttekår.
Idrottsintresset har
hållits levande. Redan år 1929 blev kåren distriktsmästare i 3.000
laglöpning och tog två år senare kretsarnas vandringspris i samma gren. Även
simning och rodd i enmansbåt hörde till programmet för marinavdelningen. Främst
har dock kåren hävdat sig i skidlöpning. Strömforspojkarna
togo gång efter annan så gott som samtliga lag- och individuella pris i
skidlöpning inom distriktet och mellan kretsarna. Procentskidningen har
kanske varit kårens starkaste sida, ty då har varje man fått visa sitt intresse
och kunnande. Där massanslutning behövts, har man aldrig förgäves behövt vänta
på fullödig insats från Strömfors. Under alla år %-skidning
förekommit, har Strömfors skyddskår blivit distriktsmästare och åren 1935,
1936, 1937 och 1938 har kåren blivit första inom skyddskårsorgonisationen.
Seger blev det också i distriktet, då riksmarschen kallade. Ingen har velat
svika, då kårens ära stått på spel, och då varje man behövts. Samma goda anda
rådde ock, då de frivilliga befästningsarbetena 1939
kallade. Kåren hade högsta deltagarprocenten i Nylands Södra
skyddskårsdistrikt.
Är 1934 ställde
marinavdelningen upp i valbåtsrodd om finska mästerskapet i Nådendal.
Placeringen blev ej förnäm, men desto mera gagnade de
lärdomar, man inhämtat. Ny båt byggdes, sedan medel därtill anskaffats på
frivillig väg och tävlingsutbyte i valbåtsrodd med Kotka, Vederlax och Sunila
skyddskårer begynte. Stabsmedlemmen F. W. Udd donerade "Orrengrund
hornet". Skickligheten växte. Redan 1938 placerade sig kårens lag såsom
tredje vid mästerskapen i Viborg, slog finska mästarna, Kotka msk. i Kotka
följande år, men blev sedan andra i tävlingen om "Orrengrund hornet"
i Lovisa och 3:je vid mästerskapen på Roddstadion i
Helsingfors. På frivillig väg anskaffades också medel till inköp av
"utriggad fyra". Kriget avbröt dock all tävlingsverksamhet och vi få
vänta på freden då roddssporten ånyo med säkerhet
tages upp i sommaridrottsprogrammet.
Skyddskåren har ständigt
haft svårigheter med att få debet och kredit att balansera. Genom områdets
vidsträckthet har verksamheten fördyrats, då det gällt större transporter till
övningstillfällen och tävlingar. Större krav har därför ställts på
skyddskåristerna, som vanligen fått taga sig fram
efter bästa förmåga. Då avstånden äro långa och
vägnätet särdeles glest, ha skidor, roddbåt och cykel fått utgöra
transportmedel. Endast mindre anslag ha kunnat avdelas för transporter och
dessa ha i yttersta nödfall utnyttjats. Sträckor upp till
Beträffande ekonomin kan
framhållas att all skuld betalats och fastän bygge av bana och paviljong
verkställdes, är kåren nu skuldfri. Ärligen arrangerade Strömfors skyddskår
fester på de historiska och natursköna Abborfors vallar. Dessa vallar äro gamla förskansningar i närheten av Abborfors bro i
Kymmene älvs västligaste utloppsarm. Vid dessa fester och andra, som hållits,
har programmet varit värdefullt. "Abborforsfesten" inföll konstant
midsommardagen och hölls regelbundet. 1939 var den nionde i ordningen.
Soldatgosseverksamheten erhöll frisk vind i seglen 1942. Den nuvarande ledaren,
korpral Gunnar Haglund, har på ett synnerligen förtjänstfullt sätt arbetat för
saken. Strömfors soldatgossar ha gått segrande fram i tävlingar och tagit flera
mästerskap. De bästa prestationerna må nämnas:
Terränglöpningsmästerskapet 1941, mästerskapet i 4x100 m stafett,
lagtävlingsmästerskapet på skidor i vardera klassen 1943. Alla dessa gälla distriktet. Ett flertal
mindre tävlingar mot enskilda soldatgosseavdelningar och -kretsar ha lämnat seger. I skyttet står Strömfors soldatgossar högt och
belade våren 1942 första platsen i min.gev.skyttet inom Södra Nylands
Soldatgossar.
Vi skolades för att
trygga freden, men då kriget 1939 utbröt, voro strömforsskyddskåristerna redo
att rycka in. Genom territorialsystemet kom dock största delen att förläggas
till kustförsvaret, varför endast en mindre del beordrades till landfronterna.
De stupades antal blev därför ock mindre. På ärans
fält föllo sergeanten Sven Axel Björklöf, und. serg. Erik
Wilhelm Hansson och Gösta Gunnar Sievers. Samtliga dessa
tjänade vid J.R. 10. De stupade ha fått det bästa eftermäle och de hemvändande
skyddskåristerna hade även gjort sig ett gott namn såsom tappra och dugliga
krigare. Efter fredsslutet under fyllandet av sin uppgift blev und. serg. Erik Streng
tillfångatagen och hans öden äro okända. Under
vinterkriget rekryterades strömforsskyddskåristerna främst till J.R. 10 samt
till Plo.
Bland
Strömfors-skyddskåristerna kan särskilt framhållas nuvarande fänriken Georg Mickos.
Vid inkallelsen hade han und. serg. grad, men genom tapperhet och duglighet
steg han i graderna och blev kort efter fredsslutet befordrad till fänrik.
Många voro de fall. då han genom sinnesnärvaro,
oförskräckthet och rådighet bemästrade kritiska situationer.
För detta krig inkallades
största delen av strömforsskyddskåristerna till landfronterna. Det hårda och
fortgående kriget har ock skördat sina offer bland
dem.
H. Hagman.
Av bokens illustrationer har endast bilden av
fanan tagits med
22.9.2009