Tillägnas Skärgårdens Vänner i Pyttis.

Tonsatt av Alfred Anderssén.

Där älvarna jublande slunga

sin bölja i blånande sjö,

där tusende farkoster gunga,

är Moön min hembygds ö.

Jag minnes hur vågorna brusa

mot stranden, när stormarna gå,

hur furorna dåna och susa

och björkarna böjda stå.

Där känner jag gårdar och grindar,

jag minnes båd’ lider och loft

och lekande vårliga vindar

och urgamla skogars doft.

Vart än jag i världen mig vänder,

till Moön med minnet jag flyr.

Mot Moöns förtjusande stränder

min farkost jag gärna styr.

Mitt minne mig lockar till sjöar

belagda med speglar av is,

till tusende holmar och öar

kring Moön i vinterdis.

Då minnes jag fåglarnas kvitter

och vindarnas svalkande smek,

då minnes jag fjärdarnas glitter

och vågornas muntra lek.

Ja, tusende minnen mig kalla

till Moön och vännerna där.

Jag mäktar ej nämna dem alla

men hjärtat dem troget bär.

När en gång min färd jag skall sluta

och styra min farkost i land,

så får jag - Gud give - mig luta

Att sjungas vid begravningar på Mogenpört.

Tonsatt av Alfred Anderssén.

Från världshavets stormar, från strider och larm

min farkost mot hemmet jag för.

Jag längtar till vila, ty trött är min arm

och kvällsklockans maning jag hör.

Jag ser hur det skymmer kring klippor och skär,

i väster går solskivan ner.

I mörker och dimma sig farleden klär,

knappt styra min skuta jag ser.

Men se, över hemmet en stjärna går opp,

hon vinkar så vänligt mig an.

Hon leder min färd och hon stärker mitt hopp,

ej vilse mer styra jag kan.

Ren höjer sig hembygdens älskade strand

där borta ur vågornas famn.

Snart kastar jag ankar och stiger i land

i hägnet av hembygdens hamn.

Lugnt är att landa på hembygdsstranden,

mjuk är bädden i hembygdssanden.

Åldriga furor på hembygdens mo

vyssja varsamt seglarn till ro,

12.4.1930

(Lång vokal är skriven dubbel, o uttalas o, inte å.)

No skiiner soolen oåter klaart,

op’ dörrn voåren klappar.

I viitjin smälter iisn snaart

å fiskarn bragdren lappar.

Täär riktar Hinrik rysjån siin

å Axel tjärar nooten.

Å Anton lagar boåtn fiin

å Iedo biilar rooten.

Me neti opa ryddjin sen

å kårjin uti haanden

gaar Bern å Alfred, raska änn,

så rappert nier ti straanden.

Å Rasis Iemel, åldermann,

för tiiji karar tänker.

Han såver knappt ein natt men sann,

näär Saandnäsfjäärn blänker.

Å Kalli me siin Anna gaar

ti straanden såm tåm aader.

Siir ett att greijåna ä klaar

å ä så järtans glaader.

Å Manusfafa, kaima menn,

ein tjäroståbb me ryöter,

han bliir int baket aader änn,

han har så flinka fyöter.

Ja ska noo skriv åm allihoop,

men blettji met he tårkar.

He sko bihyövas minst eit stoop,

me he ja alder årkar.

Ja e oå sama kyt å bein

såm ni, he int ja glyömer.

I brysti mett ja kvar å ein

så läng ja liver jyömer.

Å täärför näär eä voår såm no,

så skriiver ja åm ider.

Ja måst så jör, he veit ni jo,

He ä järta mett såm bider.

Säveltänyt Mauno Muurinen, Kotka.

Meren sinervästä tuolla

kohoo kotisaareni.

Kevätaamun autereessa

nään sen täältä selvästi.

Siellä oli mulla maja,

oli ranta rakkahin.

Oli valkamat ja venheet,

oli pieni kirkkokin.

Oli omaisia monta,

ystäviä sadottain.

Kaiken olen kadottanut,

soutelen nyt yksin vain.

Tuli tuima itätuuli,

tullessaan toi syksysään.

Kaatoi tuvan, ryösti venheet,

rannalle mua heitti tään.

Outo on nyt olo mulla,

tottua en tähän voi.

Kotilahden laineen laulu