Till Öst-Nylands skärgård nu tankarna går

då snödrivan gnistrar och långt är till vår,

när rimfrosten glittrar i björkens krona

en hälsning jag sänder Mogenpörtborna.

Istäcket redan har där Mo-ön i famn,

frusen synes älven, viken som ock hamn,

färjan i "Såndi" den ligger i dvala

färjstugan tom står, vid stranden den kala.

Om vägen från färjfäst’ du följer en bit

till höger du finner en stuga visst vit

mot bilstallets dörr där Kurre syns kila

på taxiskjuts han nu säkert skall "bila".

Till vänster du finner ett vägskäl som dig

till båtbygget förer vi Spjutuddens vik

där Ekki och Hans med båtarna pyssla

Aaret han troget gör gårdskarlens syssla.

Min gudmoder Helga vid fönstret där sitt’

hon ser blott vid udden ett snötäcke vitt

väntar att sommaren solsken skall giva

till Svalebo åter svalorna "driva".

Från udden om sommarn du sydvart kan se

en roddbåt var dag där i storm som i "lä"

där rågrannen Antti ekan sin hopar

när Lempi från näten gäddorna krokar.

Om vägen rakt framåt du vandrar en stund

till höger du finner av björkar en lund

Saima och Leo ser du där knoga

flitiga myror, på åker i skoga.

Där vägen den gamla till höger vik av

syns Drangsbölestugan bak’ propsarnas trav,

Ragnar och Hemming på farsgården vilja

jordabruk sköta med Selma och Lilja.

Av andra som flyttat du hittar av dem

i Rantala Gerda med Antti har hem

Ingen där mer nu sig motorskjuts tagit

sedan stor landsväg till holmen man dragit.

Där landsvägen görer till höger en sväng

där hittar du hembyn med bonde och dräng

Butiken till först du i "brynet" möter

Stuvus Frani basar, ruljansen sköter.

Av Svintorget knappast du något kan se

för vägen den blivit nu där riktigt bre’.

Henry på Lillstu sin trädgård måst’ skänka

brunnen han fick under vägbanken sänka.

Hannisas morfar av dammet får lid

av skramlet säkert även öronen svid

allt in på knuten där går den ju vägen

Ett stycke nu borta från vägkanten bo

där Sigge med Sorge och Moster i ro

de byggde sig nytt en bit ut på ängen

och slippa nu skramlet, dammet, i svängen.

Om blicken din följer längs Långbacken ned

den möter då där mycket glesnade led

Mattas du endast där finner i backen

Sven och Linnéa, det är hela klacken.

Harding i backen som andra såg till sitt

vill på nybyggarstigen helst vandra fritt.

I Oddängen Bertel med barn och med fruga

vid stigen till Heimstrand byggt sig en stuga.

I Fårviken finner du postvägens slut

där Jukka på fritid med hacka och krut

åkermark brutit i sandåsa backen

"friråd" nu blivit med år de på nacken.

På vägen till Sandnäs ej resande mer

vid båthusens länga ej notfolk du ser

nytjärad ryssja som ekan jag minner

ni, Torre och Signe i stugan där finner.

En sommardag solig, ja kanske ibland

en ekstock du ser där utskjutas från land,

ålderman Axel som far sin han slik en

till katsorna hopar borta i viken.

Granne med Kärr-Heikki där nu skall bo

en kvinna som byggt haver, ett Pigero.

Till nybyggarfolket här där ock Frida

förr hon ju sågs på Rasisbackens sida.

På Mo-ön jag visst nog eder alla minns

som värda vore rader, karlar som kvinns.

En sväng skall mot söder, jag här nu göra

att finna ett slut på all denna röra.

Moborg man rustat, målat, är nästan ny.

På skolbacken mer ingen springa ses, ty

i Svartbäck barnen nu läxorna läsa

med buss till skolan de nu får resa.

Hans Holmgård ren’ vandrat har vägen den lång’

hans sonsöner hörer nu storfurans sång.

På Backmans visst Hinrik än riktar ryssja

om barnbarn han ock ibland måste hyssja.

Kommandot på Mäkeläs, ändrats, är ny.

I Mörtvik du finner de "flyttades"by,

och sonsöner där till Kalle och Anna

håvar nu laxar så stora och granna.

För er som där hemma på sandåsen bor

ni kanske ej känner en ändring som stor,

men vi som långt borta oss nu befinner

Vi älskar de stigar som nu äro väg’

där mycket förvandlats, så därför jag säg:

"Om barndomens lyckligastunder man drömmer

med högaktning allt i hjärtat sitt gömmer".

"No skiiner soolen ååter klaart

opa dörrn vååren klappar

å i viitjin smeltär iisn snaart

å no fiskarn bragdren lappar."

Hans Holmgård skreiv så täär eingang

för fleiri åår tibaaka,

he va ein helsning riktit lang

ti Moonpörts bisar med maaka.

Mytji ha endrast sidanmeir

op’ hålman å op’ malmen

ååt Kaima å mang aader fleir

he ha sjongits sista psalmen.

Men enn så finns he enno kvaar

eit gaambelflöit i nooten

enn Kalle neer ti straanden gaar

fast tom ong no biilar rooten.

Å Holm-Hans int ja glöömb no fåår

han e jo enn så glaader

fast kriiji hemta grååa håår

å han flytta fick såm aader.

Tåm ong ja tenkt no häär sko fåå

ein värs så täät åm vååren

fastenn he blivi, sii å såå

me te fiskandi me ååren.

Sii he e aader tiider no

int alls såm förr i väärlden

hurmang rysjår, he veit ni jo

ni haar no uut op’ Saandes-fjäärdn.

I såndi visst, å Björkhålmsåddn

op’ fjäärdn kanski bara ein,

för sii moot rysjån man byytt bråddn

op’ ååkern no e kvar å ein.

Å opp senn ååkerplett i hast

me traktårn mang no plöijer,

tåm flesta diitjin leggis fast,

båskar, steinar bårt man röijer.

Å no me sååjin opa skaft

man skoojin senn å potsar

å stockar såågar man me "kraft"

så at mootårsååjin fjotsar.

At ljuusi klaart å snnart fåå sii

man lengi re ha lengta.

At fäärdi snaart täär å ska blii

ha stoor laansveejin man ventta.

Onder sen at int tåm hinner

ti straanden bara iblaand,

men näär "fiskarbloodi"rinner

tå draar dåm nooten noo ti laand.

En försommardag i bykstugan finner

jag samling av hembyns fagraste kvinns

och om jag nu inte fel här helt minner

var där visst alla i bygden just finns.

Man önskar nytvättad kofta få kläda

till stundande festen, midsommarbal

Därför har pockats fram klappträd’ och bräda

skaffats har borste och tallsåpa hal.

I såar och tina jag där nu finne

kläder med färg i särskild sortering

där lakan av lärft och dukar av linne

blusar, byxor, som övrig mundering.

Där klappträdets smällar håller upp takten

man gnider mot brädets räfflade plåt

och nojset det höres vida i trakten

när Lena och Stina stämmer en låt.

Sedan i murgrytans kokheta vatten

fintvätten givits bländvit kulör

och ren där har blivit högsommarhatten

till brunnen för sköljning byket man för.

Man kallvridning giver klänning och särken

nu omgångar där, så armen blir öm

ryggen den brukar av dylikt få värken

så dagen en sådan sent man skall glöm’.

Vid bykstrecken slutligt kvällen man möter

med "pojkarnas" hjälp hängt tvätten till tork

hoppas att vinden och solskenet sköter

så tvätten blir torr, ger bykerskan ork.