Mogenpörtbönderna Tomas Eriksson [Rasi] och Henrik Henriksson Ståhl stämde alltså år 1756 in tio Svartbäckbor, nämligen Johan Samuelsson Halsas, Isak Jakobsson Korpas, Hans Eriksson Hampus, Krister Mickelsson Kristers, Anders Johansson Labbas, Johan Mattsson Smids, Anders Axelsson Nyby, Matts Axelsson Smids, Erik Eriksson Skräddars och Tomas Eriksson Kuggas till vintertinget den 3 mars och anklagade dem för att föregående december månad olovligen ha dragit sin gemensamma vinternot på Drangsböle notvarp, som enligt kärandena låg på Mogenpörts sida av byarån.

Svartbäckborna invände dock att Drangsböle vinternotvarp låg just i rågången och att största delen därav föll på deras sida av rån, varför varpet sedan urminnes tid hade brukats så, att den part som kommit först fått dra sin not. Dock hade sedan fredsslutet [1743, då gränsen mellan Sverige och Ryssland drogs vid Kymmene älvs västra flodarm] ingen dragit sin not där, eftersom "det ej lönar mödan". De ansåg att byarån löpte från Kymmene älvs inlopp i saltsjön längs med ådran där djupast är till Spjutsundet, varifrån den fortsatte till Ösundet och så till Mossaholmen.

Mogenpörtborna åter ansåg att ganska litet av varpet föll på Svartbäcks vatten. När Svartbäckborna någon gång förr dragit varpet hade de för detta såsom ersättning gett "lottfisk" åt Mogenpört, som då innehades av kyrkoherden Anders König. Kärandena ansåg att rån nog löper från Pyttis åmynning till Spjutsundet där djupast är, sedan till Krokö som blir på Svartbäckssidan och därifrån till Rödhäll.

 Svartbäcksborna bestred att de någonsin givit lottfisk åt Mogenpört.

 Parterna medgav att de inte sedan fredsslutet gått upp byarån. De kom dock överens om att nästa sommar tillsammans med länsmannen och två nämndemän göra det.

 Häradsrätten ålade parterna, att före den 15 juni hålla den överenskomna ägosynen och uppsköt därför behandlingen av tvisten till nästa ting.

Rätten konstaterade dock ytterligare, att både Mogenpört och Svartbäckborna hade underlåtit att i enlighet med lagen vart tredje år gå upp rån. Sedan fredsslutet hade rätten vid alla ting inte bara påmint om detta stadgande i lagen utan också förelagt ett vite på tre daler silvermynt.

Därför borde egentligen alla dessa viten till fullo utdömas. Men eftersom det inte tidigare funnits något dylikt fall i hela tingslaget, beslöt rätten att sänka sitt vite. Således dömdes alla tolv närvarande parter, som "alla äro lika skyldige" att envar betala en daler 16 öre silvermynt. Länsmannen fick dessutom en allvarlig varning för att han inte övervakat lagens efterlevnad.

Till samma ting hade samma Svartbäckbor i sin tur instämt Tomas Eriksson [Rasi] och Henrik Ståhl. Kärandena påstod, att Mogenpörtborna hade dragit sin skötnot vid Svartbäck Krokö på kärandenas vatten. Men sedan svarandena medgivit, att de inte hade någon rätt att fiska vid Krokö, och lovat att inte i framtiden fiska där, nedlade Svartbäckborna sin talan.

 Vid hösttinget den 14 augusti samma år fortsatte häradsrätten behandlingen av tvisten om Drangsböle notvarp.

Parterna, till vilka vilka även de Svartbäckbor som inte haft andel i noten (sågskrivaren Åke Krämer, Anders Blom och Hans Johansson Rockas) anslöt sig, meddelade att de vid den förrättade ägosynen, med länsman Johan Winblad och nämndemännen Johan Öhman och Mårten Simons, hade förlikts om att den omstridda byarån hade följande sträckning: "ifrån Måsaholmen wid skutleden, där rå är, til Ösundz udden, thär trenne råer stå, så til Ladubers wiken; så til Grötwiken, så til Hamnholms wiken, och är på Hamnholmen 3^ne råer å rad, tädan öfwer Kälingwiken, sedan öfwer Drangsböle udden, och sedan långs med ådran til Kårsnäs slottholma, där är rå ock tager Öster Kyrckby rågång där emot". Eftersom en del av "Laduberswiken" (Laduviken), Grötviken, "Hamnholmswiken" (Hangholmsbottnen) och "Kälingswiken" (nuvarande Sundsbottnen) låg på Mogenpörts sida och en del på Svartbäcks sida, kom de även överens om att den som först kom till platsen hade rätten att fiska den ifrågavarande dagen. Även Drangsböle varp hade befunnits ligga på vardera sidan av rån. Framledes skulle det därför på vintrarna nyttjas av Mogenpört och om somrarna av Svartbäck.

Häradsrätten antecknade denna förlikning i domboken "til framdeles efterrättelse".

Huvudsaklig källa: Riksarkivet, Kymmene domsaga i Gamla Finland, domboken för år 1756.

(Publicerad i Byaföreningen meddelar 2/1990)

Ó Johan Ståhl 1990