av K. G. Backman

publicerad i Kotka Nyheter 17.6.1922

Då vi låta våra tankar dröja vid förhållandena i våra östsvenska bygder under gångna tider, böra vi även minnas Mogenpört, moön i Pyttis, som tallkrönt och fager famnas av fjärdarna.

På denna milslånga ö fanns redan tidigt svensk befolkning, och nära Kyrksundet stod för flera hundra år sedan socknens första kyrka, varav endast några grushögar och vallar finnas kvar.

I mitten av förra århundradet levde på Mogenpört ungefär 130 personer, därav ett fåtal finska tjänare. Hemmanen voro ungefär desamma som nu, men endast 5 stycken backstugor fanns här då, och av deras invånare böra vi särskilt minnas Andersson i Spjutsund, ty han var kyrkvärd i Pyttis, under 35 år.

Fisket var huvudnäringen då och var också stundom ganska givande, så att tuuskasborna t. ex. år 1863 i ett notvarp erhöllo 10 båtlaster braxen. Men under två sommarmånader voro öborna av ägaren till Stockfors gård förbjudna att fiska. Detta förundrade dem, då de i alla fall betalade större skatt än Stockfors, och efter rådplägning beslöto de att dra not även under den förbjudna tiden. Stockfors tog emellertid noten av öborna och slog pålar i notvarpen. Då blev det rättegång av, och öborna fingo ;lov att dra not, när de ville.

Sedan kom Siggen från Österbotten och började fiska med storryssjor. Mogenpörtborna bundo också liknande ryssjor och satte ut, men Stockfors tog dem. Det blev process igen under flera år, och Mogenpörtborna fingo rätt att använda storryssjor 5 km från älvmynningen.

Men av Siggen lärde de sig även att använda s. k. ringnät, och nu togs leken om igen. Mogenpörtborna bundo och satte ut ringnät och så höllo de vakt vid Sandnäs för att hinna ta upp näten, då någon båt nalkades. Stockfors gård lät åter bortföra alla nät, de kunde komma över. Process igen, och även nu vunno Mogenpörtborna och fingo använda sina ringnät. I fjorton år hade de nu processat med ägaren till Stockfors gård, men även därigenom skaffat sig och sina, efterkommande rätt att fiska.

Näst fisket hade skeppsfarten den största betydelsen för öborna. Under Krimkriget 1853-1855 byggdes barkskeppet Suomi å varvet i Tuuskas. Å samma varv, men även i Hinkaböle och Sandnäs byggdes flera skonare och galeaser, vilka dock ganska snart såldes. Så var det med Konstantin, Alma och Alexandra. Men även å andra orter byggde Mogenpörtborna fartyg. Å Sondarö i Pernå byggdes skonaren Olga, och i Fredrikshamn byggdes Vilhelm och Maria. De, som härvid stodo i spetsen, voro Henrik Kvarnström och Frondén. Kvarnström arbetade först som timmerman men var sedan byggmästare, då flera fartyg gjordes. En av honom gjord skeppsmodell hänger ännu i Pyttis kyrkfarstu. Ett fartyg byggdes även av Tobias Mäkelä, som avled senaste vinter. Det var män, som gjorde vad de ville.

I början lyckades allt väl. Henrik Kvarnström var även skeppare och förde sina skonare till Tyskland och England och förtjänade bra, så att han och flera andra voro rätt förmögna. Men då han en höstnatt återvände från England, kastade Nordsjöns stormvågor honom och skonaren Vilhelm upp på Jyllands kust. Besättningen blev räddad, och då stormen samtidigt upphörde, bärgades även skonaren av danskarna.

Värre gick det dock barkskeppet Maria litet senare, där den ena av bröderna Kiiski från Heinlaks var kapten och den andra styrman. De kommo lyckligt till England och styrde därifrån mot Amerika, men sedan dess har ej ett ord hörts av dem. Antagligen gick Maria med besättning och last till Atlantens botten, och med denne gick även Kvarnströms och andra delägares hela -förmögenhet och skeppfarten på Mogenpört. Senare ha Backman, Ståhl, Andersson, Mattas och Lindström ägt och fört endast galeaser och jakter, och nu äger Mogenpört ingen sådan mer; dess söner segla endast på främmande fartyg.

Jordbruket var på 1850-talet obetydligt. Den skördade rågen räckte knappt till julen, men från Petersburg hämtades mjölmattor, och i Estland fick man för en tunna strömming två eller tre tunnor råg. Under nödåren, då 20-30 tiggare dagligen gästade varje hem, ledo Mogenpörtborna ej heller någon nöd. Havet gav dem fisk, men det gav dem även pengar. Ett fartyg, lastat med talg, förliste nämligen vid Orrengrund och kastades sedan av stormen upp mot "Mosaholmen" nära Mogenpört, där det bröts i bitar. Alla, som hunno och kunde, samlade i storm och faror talg åt sig och skaffade sig även pengar till mjöl genom att sälja talgen till Lovisa.

Efter nödåren började Holmsén uppköpa skogar, och år 1893 byggde Heiman sågar vid Långviken och på Långörn, och med dem följde slagsmål och förfinskning. Efter några år revos sågarna lyckligtvis och flyttades till Björneborg.

Under årens gång har den ena lilla stugan efter den andra rest, sig vid stränderna, jordbruket har blivit huvudnäring, och nu finnas å Mogenpört ungefär 33[0] personer. Det är dock inte samma rent svenska befolkning som för 70 år sedan. Två finska familjer finnas endast, men tyvärr har det blivit allt vanligare, att en svensk gosse eller flicka gifter sig med en finsk person. De flesta av de finska mödrarna tala dock även svenska, och barnen besöka svenska skolor.

Trots olikheterna i språk och samhällsställning är dock samförståndet gott, och enigt och uthålligt ha öborna arbetat för sin förening Skärgårdens Vänner, byggt sig ett samlingshus, underhållit småskolan och nu till sist lagt an på att skapa ett hembygdsmuseum. Nära föreningshuset och museibyggnaderna reser sig den nybyggda folkskolan, och på sandåsen i Mogenpört stå hörnpålarna och vänta på statsrådets utlåtande om den begravningsplats, som där skall anläggas.

Så går utvecklingen framåt, och så länge alla sträva mot samma mål, går allt väl, men då hat och partistrider, arbetsleda och njutningslystnad en gång slår rot hos folket, då är det slut med framåtskridandet. Vi skola dock hoppas, att Mogenpörtborna älska och värna sin väna ö och i gott samförstånd sträva till att hålla sin moö som en värdig svensk ut öster.

27.1.2002